I ropet
Det är väldigt bipolärt just nu. Ja inte hos mig, men hos SVT. Dels hade den där serien "Mina två liv" premiär tidigare i veckan och dels nyheten om att allt mindre litium förskrivs, som förmodligen inte alls fått lika mycket uppmärksamhet om det inte vore just för serien (det är inte särskilt ofta ett specifikt läkemedel får äran att bli ett inslag i riksnyheter, knappt ens om det gäller blodtryckssänkare som används av så många fler).
Nyheterna såg jag men inte "Mina två liv", så vänner som bett mig tycka något har för ovanlighetens skull inte kunnat få något tyckande. Den lät helt enkelt inte tillräckligt intressant. Absolut inte ointressant, men inte tillräckligt för att jag skulle prioritera att se den över något av allt det andra jag haft att göra under veckan, bl a oroa mig för vad som kan hända en läkarstudent när hen i en självreflektion kallat en kurs för en akademisk dementor och därmed avslöjat att hen inte alls delar det där för läkare tydligen obligatoriska intresset (intresset fanns innan kursen). Man måste vara intresserad av att själv forska, alla som inte gör det har ju egentligen bara inte tid och är helt klart avundsjuka på de som fått privilegiet. Jag trampade sålunda en forskare ganska ordenligt på tårna.
Men tillbaka till ämnet "Mina två liv", den var inte tillräckligt intressant. Det är förvisso bra att fler och fler pratar öppet om sin sjukdom, så småningom kanske jag till och med törs göra det själv, och det är enormt bra att det inte bara är kulturella/konstnärliga kändisar som gör det. Jag var ganska illa berörd över nyhetsrapporteringen när det där planet kraschades i Alperna och den extrema uppmärksamhet pilotens eventuella psykiska sjukdom fick, det lät som att vi var någon exceptionellt farlig (och inte så stor) grupp som absolut inte borde få arbeta med något där andra människor kunde löpa minsta lilla yttepytterisk att skadas. Så det är fantastiskt att det får synas att du möter psykiskt sjuka varje dag utan att tänka på det, för att det inte är något som märks. Förmodligen är det fantastiskt för alla som nyss fått en diagnos också, den har den lilla jobbiga egenheten att ställa ens självbild på ända. Men själv, i början plöjde jag alla böcker jag kunde hitta. Ann Heberleins, Rebecca Anseruds och Arvids Lagercrantz, en samling av flera berättelser jag inte minns namnet på och sökte efter bloggar eller böcker av just bipolära läkare. Så jag känner mig, för närvarande, ganska mättad. Dessutom hyser jag visst agg mot valet av titel.