Snor, rivjärn och tandagnisslan
Vaknade imorse att någon som lät som att hen druckit minst en flaska whiskey ville att jag skulle stiga upp och göra mannagrynsgröt. Innan väckarklockan hade ringt. Jag hade en rätt sen kväll på akuten igår (troligen sista kvällen ever som kandidat, en milstolpe) så jag var inte alltför förtjust i förslaget. Särskilt inte som allt innehåll i mitt huvud stockade ihop sig i näsborrarna när jag satte mig upp.
Från att ha varit tre väl käcka typer som mer eller mindre skuttar omkring bara dagen innan är familjen förvandlad till två käcka typer som skuttar omkring men har väldigt ont i halsen och knappt kan prata samt en full med snor och vansinnigt ont i halsen. Inte så käck. Jag har alltså så pass ont i halsen att jag inte ens kan eller vill dricka kaffe. Kaffe. Som jag ju annars lever på.
Jag blir alltid lika fascinerad över att sånt kan dyka upp helt utan förvarning, som att ens (jag antar att det är) B-celler legat på lur och sedan på kommando kastat sig över fienden alla på en gång. Tänk anfallsscen i valfri film med svärdrika krig. Förvisso hade jag huvudvärk igår, men det har ju visat sig vara en rätt frekvent trevlig liten bieffekt av det där lamotriginet så det reflekterar jag knappt över längre.
Nu sitter jag framför TVn och drar mig för att börja med den restuppgift jag har fått för att jag är hemma. Istället för att med tre-fyra meningar muntligt inleda ett fall på seminariet ska jag nu redogöra skriftligt för 14. Förstås.