Intressekonflikt
Med lite lätt fördröjning passar jag jag på att lusläsa mig igenom senaste numret av Fokus medan kaffet fortfarande är varmt och barnen av någon anledning tycks ha fastnat i duschen. Fördröjning för att för första gången på dryga fem år känner att det faktiskt är viktigt att hålla sig i fas med inlämningar och seminarier (personlighetsförändring, big time!). Intressant artikel om ordet "kränkt" men det mest intressanta, och bland det viktigaste jag läst på länge, kommer på sista sidan. Karin Adelskölds krönika om feminism. Oftast tycker jag sådana krönikor är överpretentiösa och ganska pekpinniga, men denna handlar om hur vardagsfeminismen måste få ta plats bredvid alla retoriker och analytiker, och att man även som feminist måste få råka bli lite patriarkal ibland (nej, hon använder inte det uttrycket). Inte göra exakt rätt varenda stund, varenda dag, vartenda år. Om du så skulle vara Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson eller Zara Larsson är det ändå helt omöjligt, även om just de förmodligen skulle kunna hamna på ett löp om de misslyckades. Det räcker med att försöka.
Falukorvsfeminism, jag gillar uttrycket. Precis som jag gillar stockholmsvegetarian (Grön Ungdoms nya språkrör Hanna Lidström skrev en bra debattartikel om klimat och mat och klassanalys på lite samma tema som denna om feminism, att det viktigaste är att försöka och du gör det efter egna förutsättningar och det duger). Politiken ska jämna ut skillnaderna i förutsättningar. Och jäven om man har (ekonomiska) förutsättningar att bara äta fairtrade eko-märkt tzay och bilda en Tesla-bilpool så ska du inte behöva hängas ut för att det kan finnas andra anledningar till att inte göra det.
Som taget ur Så ska det låta kommer jag osökt in på alla våra utbildningstillfällen i konsultationsteknik, det finns felaktiga sådana och så finns Den Rätta. Den med en massa F och MI-modell. Jag ifrågasätter inte att det är bra med en mall, jag älskar mallar. Men om man nu ska lära ut att en viss mall är den enda rätta, borde vi inte då också få lära oss vad vi ska göra om vi misslyckas följa den? Har vi kränkt patienten om vi missar en Farhåga och hur reparerar vi det i så fall? Det här är en del av den maktanalys jag tycker har saknats genom hela läkarprogrammet. Här finns nämligen en intressekonflikt.
Vi har dels aspekten från bägge ovan nämnda artiklar, vi lär oss om olika diskrimineringsgrunder och likabehandling, om konsultationsteknik och patientcentrering. De flesta av oss vill verkligen lära sig allt det och vill försöka få till bästa möjliga jämlikhet mellan läkare och patient, men ibland misslyckas vi med att vara inkännande och patientcentrerade och det måste få vara ok. Sen har vi det faktum att det i nästan alla fall finns en maktobalans och att det är patienten som är i ett klart underläge. Vi har makten att misslyckas fatalt med att vara patientinvolverande att makten att vara ganska paternalistiska och (så länge vi inte överskrider några lagar) skita fullständigt i det. Är det själva vården som blir fel ska vi Lex Maria-anmäla, men vad gör vi när det är bemötandet eller att vi inte sjukskrev någon som egentligen behövt det? När är det en dålig dag och när är det ett faktiskt fel?