Konstant stabsläge
Ganska nyligen hade vi utbildning i krisledning katastrofmedicin och vad som egentligen är en katastrof eller ett stort olycksfall. Galna trafikolyckor med mer eller mindre mosade patienter, brinnande båtar och typexempel som tsunamin.
Vi hade en heldag med bara katastrofer. Jag är väldigt glad att jag inte ska bli ambulanssjuksköterska, vill varken behöva vara den som ska se allt som först på plats eller den som tvingas prioritera bland flera skadade.
Känslan efter den dagen kan sammanfattas i att jag aldrig mer ville att barnen skulle åka bil, buss, båt eller tåg. Eller gå ut bland folk. Eller vara hemma (kan börja brinna på nån vind). Allt är farligt.
Att lära sig skaka av sig sånt (lagom mycket) är nog bland det svåraste med hela läkarutbildningen. För allt ska inte skakas av, en del katastrofer måste få sitta kvar och om fler vågade sig på tanken och känslan (jag vågar inte, kan bara inte alls hjälpa det) att det kunde ha varit ens eget barn eller syster eller farfar skulle nog världen se lite hoppfullare ut.
Och förhoppningsvis kan man använda rädslan, som är helt ofrånkomlig när man väl tänkt tanken att den oidentifierade 8-åringen på en kraschad buss eller den nedkylda 2-åringen som hittats i en vattenfylld båt kunde varit ens egen, till att bli en något bättre läkare eller i alla fall medmänniska. Kanske är det bara önsketänkande för att slippa tänka att man går runt och är rädd alldeles i onödan, men förhoppningsvis inte.