Åh vad mysigt!
Man åker härligt gungande genom ett snötäckt landskap, barnen sitter som tända små ljus och lyssnar på högläsning ur nya illustrerade Harry Potter-boken medan de glatt mumsar på en medhavd hembakad fullkornssmörgås och dricker färskpressad juice. I bakgrunden hörs stämningsfull julmusik.
Varje gång jag berättar att jag och barnen ska åka nattåget norrut är det minst en som utbrister "Åh vad mysigt!" och säger något i stil med att det vill de också göra någon gång, för upplevelsens skull. De tycks förvänta sig ovan beskrivna upplevelse.
Det brukar emellertid bli så här: tåget står inne när vi kommer fram till Stockholms centralstation, 30-45 minuter innan avgångstid så det är bara att kliva ombord med alla tre resväskor, paketkassar och bilbarnstolar. Skön sak nr 1 är att få ställa dem ifrån sig. Barnen är hungriga och vet att det finns kalla pannkakor med socker i packningen någonstans, så de öppnar alla väskor och river ut saker för att leta. En kvart senare ligger pannkaksbitar i örngottet i den översta slafen och ett barn "råkade" spilla ut blåbärssoppa när hen räckte ner sin förpackning till föräldern. Förpackningen var upp och nervänd. Ungefär nu går tåget.
När vi lämnar Uppsala är äldsta barnet förpassat till den översta slafen eftersom hen är orättvist behandlad. Det är lillasyskonets fel att det äldre syskonet först försökt ta lillasyskonets monsterbilder, när hen inte fick börjat tvätta bort alla monster lillasyskonet ritat och gömt korken till pennan samt lagt sig bakom sitt lillasyskon och sparkat ner hen från soffan. Orättvist alltså.
Innan detta hände hade de hunnit springa ca fem kilometer i korridoren samt klättrat upp och ner för stegen i kupén ca 50 gånger var. Och lillasyskonet har behövt gå på toa två gånger.
Klockan är 18. Vi har rest i en och en halv timme och jag har lust att ensam kliva av tåget när det rullar in i Gävle, har ändå aldrig sett den där bocken och det borde man väl göra minst en gång i livet? Vi måste köpa godis.
Kön är lång. Jättelång. Framför oss står familjen som åker tre kupéer bort och pratar om huruvida deras ena dotter kommer klara sig från att spy den här resan. Tillbaka i kupén berättar barnen för hen som sover längst ner att jag är en doktor. Hen som sover längst ner är inte gammal men hen har ont och konstiga besvär precis överallt. Jag vet nu mycket mer om mitt resesällskaps kropp än vad som rimligen är önskvärt. Men barnen har i alla fall somnat, och hittills har de faktiskt bara släppt tre äggiga fisar i vår lilla kupé, så helt hemskt är det inte.
Men mysigt? Nej. Och ute är det becksvart och kommer så vara tills vi är framme.