Osynlig(görande)
En vän till mig fick idag en helt vansinnigt tanklös fråga/påstående, om hen som funktionshindrad verkligen borde skaffa barn med tanke på risken för ärftlighet. Min vän har flera funktionsnedsättningar, en synlig, två osynliga. Reaktionerna från vår omgivning har varit rätt kraftiga, med fördömanden från alla håll. Jag säger inget annat, det är så otroligt respektlöst och fördomsfullt. Tyvärr reageras det sällan i närheten av lika kraftfullt när samma saker sägs i mer generella termer och inte om en specifik person.
De flesta arbetsplatser och utbildningar har utbildning i bemötande, men oftast riktar sig detta mot hur du ska bemöta en person med funktionshinder, som är en hbtq-person, annan kulturell bakgrund etc. Men oftast är förutsättningen att du vet om just att personen tillhör denna grupp. Ingen frågar random kvinna om hon har flickvän, ytterst få använder ordet partner men så gott som alla skulle anpassa sina frågor till vetskapen om homosexualitet. Samma sak för funktionsnedsättningar, särskilt osynliga. Och oftast helt utan en tanke på att det kan vara kränkande.
Jag för ibland frågan om psykisk sjukdom på tal bland kollegor och vänner, för att höra hur de svarar, för att höra om jag skulle kunna säga något. Hittills, ja, jag har ju på förekommen anledning valt att inget säga. En vän (politiker, för övrigt) sa "Man ska kanske inte vara med och fatta beslut som rör så många andra människor om man är psykiskt sjuk." Många av våra gemensamma vänner är stammisar i psykiatrin, men det vet hen inte om. Kommer heller aldrig glömma placeringen på BB där jag och en läkare skulle skriva ut en kvinna med adhd och bipolär sjukdom, att döma av journalerna väldigt stabil och välbehandlad. Ssk berättade att hon satt i patientköket, och det gick vi förbi flera gånger utan att jag förstod vad läkaren letade efter. En barnmorska, trodde jag. Men så gick läkaren och frågade samma ssk som tidigare var kvinnan egentligen var. I patientköket, svarade hon. Där satt mycket riktigt en kvinna med bäbis och läkaren utbrast "Men hon ser ju inte psykiskt sjuk ut!".
Antalet personer som först öser beröm över mig för att jag är en så bra förälder (de har inte sett mig när vi är sena iväg på morgonen och ena barnet istället för att borsta tänderna letar efter en gubbe till en tågbana) för att i nästa andetag tycka att det är helt fruktansvärt att inte alla barn med psykiskt sjuka föräldrar har åtminstone en avlastningsfamilj. En av mina närmaste vänner är livrädd att hens barn ska ärva den andra förälderns bipolaritet. Nu är den föräldern också alkoholist, och kombinationen är usel så i viss mån är det fullt förståeligt. Det är rätt många gånger jag velat säga att det inte nödvändigtvis behöver bli värre än så här, men jag är rädd för reaktionen med tanke på hens tidigare erfarenheter.
Men sammanfattningsvis, ett bra och i största möjliga mån fördomsfritt bemötande gäller inte bara när man känner till ett funktionshinder eller något annat som kan ligga till grund för diskriminering. Det ska man alltid ha. Och seriöst, det finns värre saker att ärva från sina föräldrar. Värderingar, till exempel.