Arbetsnarkomaner
Läkare är ett märkligt släkte. Det visste jag väl egentligen redan innan jag var ens i närheten av klar med själva utbildningen (har läkarsläkt, de är inte kloka). Men de är lite märkligare än vad jag först trodde.
Vanligtvis har jag en fast överläkare som jag jobbar med, hen tycker bara rent generellt att jag borde jobba så lite som möjligt. Jag tar för lite semester, jag flexar ut tidigt för sällan och varför i hela fridens namn tar jag inte ut delvis föräldraledighet? Man skulle kunna tro att hen helst inte vill ha mig på plats. Själv börjar jag också fundera över det, börjar vara rastlös fastän det ur lärandesynpunkt och kollegesynpunkt och arbetsvillkorsynpunkt och lönesynpunkt är ett jättebra jobb.
Vikarierande överläkaren hade för vana att gå upp i rök efter morgonavstämning, svarade inte i telefon men dök upp då och då för att höra om jag behövde hjälp med något. Så snart det var avhandlat försvann hen ner i entrén för att fånga nån rosa puff (vi har tydligen ett pokestop precis utanför sjukhuset). För att sedan komma tillbaka och berätta hur man gör för att fuska med stämplingsklockan. Förresten hjälpte hen bara sin dotter med pokémons.
So much för de överambitiösa arbetsnarkomaner läkare ofta framställs- och framställer sig själva som. Jag kan dock hålla med min ordinarie ÖL om det där med semestern, gå från termin 11 till ingen semester alls under sommaren var en ohyggligt dålig idé.