Tvåpolig

Jag tror en av mitt livs mest omvälvande månader är till ända. En helt adekvat känslostorm ska tilläggas. Vi har trots allt haft slutexaminationer, arbetsintervjuer och all denna väntan på besked är en plåga likt få andra. Inte sedan 2008 har jag upplevt sådan nervositet att jag på riktigt mått illa och nästan kräkts, men dagen resultaten skulle komma hade jag behövt en cocktail av ondansetron, primperan, haldol, kortison och postafen (för att gå på varenda illamåendereceptor/förmedlare som finns!). Den av mina vänner som på förmiddagen skämtade om att hen redan fått sitt (godkända) resultat hade jag lust att strimla med en slö osthyvel.

 

Så kom det. Och jag var godkänd. Och den kliniska placeringen jag var på erbjöd ett bättre och längre vik än det jag hade. På två ynkliga dagar ändades mitt liv från "jag vet inte om jag har nån examen och jag har bara lyckats ordna jobb över sommaren och det hänger på att jag har en examen" till "jag vet vad gör i ett drygt år framöver, det kommer bli skitkul och jag får dessutom min examen". Plötsligt var mitt största problem att jag måste lägga om mitt spar/skatteupplägg och ta reda på vilka maxtaxeavgifter som gäller inom barnomsorgen. Och det gjorde mig helt slut.

 

Sen fortsatte den där kliniska placeringen, men nu med underläkarintrostil snarare än studenthandledningstil. Det är ett ställe folk dör på och jag som tidigare aldrig sett en död människa utom på patologen/rättsmedicin har nu konstaterat fler dödsfall än jag satt katetrar. 

 

Även livet utanför sjukhusen har det varit rätt stormigt i, inte för mig egentligen men alltför nära mig för att jag inte ska beröras.

 

Shit, vilken månad.