Framtidsoro
Hade en patient idag, en nästintill sönderstressad gymnasieelev som ville bli läkare. Som gått ut grundskolan med toppbetyg och nu inte visste om hen skulle orka hålla den betygsnivån hela gymnasiet och redan nu börjat oroa sig för vad ett bara bättre-än-medel-betyg skulle innebära för resten av livet. Oroat sig så pass att det här, om inte orsakade så i alla fall förvärrade ett besvärligt somatiskt tillstånd.
Det här är inte ens en elev som ska ta studenten i år. Det är länge kvar.
Att en gymnasieexamen är viktig med tanke på dagens arbetsmarknad är det väl inget tu tal om (det räcker ju oftast inte) men varör målar vi upp det som att det är helt kört om man inte haft toppbetyg under gymnasiet? Vanför skulle det bara ett så stort misslyckande att ta studenten ett år efter sin årskull att det är värt att tonåringar går runt med konstant huvudvärk, illamående, depressioner eller en mage som känns vänd ut och in? Så var det förvisso även när jag gick på gymnasiet, men jag begriper det inte. Och varför fortsätter vi vuxna med tjatet att det viktigaste är att de kan gå kvar i skolan istället för att upplysa om att alla ens drömmar inte nödvändigtvis gått i olagningsbart kross bara för att man inte var superbäst på allt som 19-åring?
Vi är rätt många i min klass som inte hade särskilt bra gymnasiebetyg. Mina var usla, och då menar jag verkligen riktigt usla (jag hade liksom fullt upp med att hålla ett självdestruktivt beteende på en icke-dödlig nivå). Det gick rätt bra ändå. Jag vill ingalunda uppmana till att hoppa av gymnasiet för det gör onekligen livet lättare att ha tagit studenten, men man har inte alltför mycket nytta av den om man ändå ska bli långtidssjukskriven för en utmattningsdepression direkt efter.
Att den stressen dessutom kryper ner i åldrarna gör mig vettskrämd och ärligt talat är jag mer/oftare rädd för att mina barn om ett par år kommer sitta hos en läkare halvt ihjälstressade och känna att de redan (för att de inte har ett A i allt) håller på att förstöra sina liv än vad jag är för att de ska dö/skadas allvarligt i någon olycka. Dryga fem år av att tänka i sannolikheter har den effekten, tydligen.