Tvåpolig

Den här bloggen har jag tänkt starta länge, det har bara aldrig funnits tid, ork och lust. I alla fall har de inte samexisterat. Bakgrunden till tanken är det ganska stora stigma som finns kring psykiska sjukdomar. Särskilt kroniska sådana, särskilt bland högpresenterande (jag gillar inte att beskriva mig själv så) och inte minst sjukvårdspersonal emellan. Jag är läkarstudent så jag får väl räkna mig som sjukvårdspersonal, det är dessutom inte så lång tid kvar av utbildningen. Och jag är livrädd att mina klasskamrater eller lärare, alla blivande kollegor får veta eller gissar sig till att jag har en bipolär sjukdom. Än mer rädd är jag att någon gång missbedöma ett skov så att det går ut över patienterna, trots att det (försöker min läkare övertyga mig om i alla fall) inte är särskilt troligt.

Bipolär sjukdom är för den som inte vet ett syndrom där ens stämningsläge kan ha ganska kraftiga sväningar. Från djupa depressioner till hypomana eller maniska (väldigt uppvarvade) episoder. Hypomana episoder är kortare och mildare än maniska. Har man endast sådana kallas det bipolär sjukdom typ 2. Långa perioder där emellan fungerar man som vanligt, men äter stämningsstabiliserande läkemedel för att jämna ut topparna och dalarna. Det var en kort sammanfattning, vill du veta är det bara googla, ett tips är dock att hålla sig till andra informationskällor än exempelvis flashback eller för all del, familjeliv.

På grund av att psykiska sjukdomar är så pass stigmatiserade så kommer jag inte publicera texter här när de skrivs, utan senare. De kommer i kronologisk ordning förstås, men att prata om en föreläsning samma dag som den hållits är tämligen avslöjande. Och som sagt, det är något jag är rädd för.

Det var den lilla bakgrunden, hädanefter tänkte jag koncentrera mig mer på själva läkarutbildningen (tänk om jag kunde lyckas med det inför tentorna) och inte så mycket på annat. Den här veckan började vi psykiatrikursen, mjukstart med föreläsningar och patientfall. Men förstår ni hur svårt det är för en utåtriktad pratkvarn (och besserwisser) att inte avbryta varje gång en föreläsare säger ”Patienterna upplever det här som...” när de menar en bipolär patient eller någon i en djup depression? Hysteriskt svårt.

På psykiatrisk klinik

Det är inget vidare tempo på min kliniska placering inom psykiatrin direkt. Från tidigare terminen är jag van vid att det endera dyker upp nya patienter i en rasande takt (akuten och vårdcentralen) eller att det finns så mycket att göra på avdelning med en begränsad mängd patienter att det snarare är personalen som springer runt som yra höns (vad det ser ut som för en vimsig student, de har förmodligen samma stenkoll som vanligt).

På just den här psykiatriska kliniken är det ingen utom chefsöverläkaren som stressar. Hen handleder alla, ST-läkare, AT-läkare och studenter och ska dessutom alltid befinna sig på minst två ställen samtidigt. Vi har dock ingenstans att befinna oss, eller särskilt mycket att göra så tiden fördrivs med att se skid-VM med patienter eller bara slösnacka i korridorerna. Jag lyckades med konststycket att inte på en gång förstå att en person i korridoren inte var någon slags konsult eller administrativ personal utan patient. En väldigt pratsam patient. Trevlig. Men väldigt pratsam.

Sedan finns det ju förstås stora fördelar med lågt tempo, det är nog första längre tiden på länge som jag varken är först med att lämna eller sist med att hämta barnen från förskolan. Jag är trots allt inte alltför sällan bägge de där.

Tentamensdags

Ouch! Inte nog med att det finns delar av livet som verkligen suger just nu (kalla det relationer) så åkte jag till fel sjukhus imorse. Jag skyller på livshotande koffeinbrist. Kusin som är läkare rekommenderar omedelbar åtgärd på vägen till rätt ställe. Och som tur är så var inte detta riktiga tentan, utan något så märkligt som en frivillig sådan.

Etik och vetenskaplig utveckling

Etik ingår förstås som del i läkarutbildningen. Ibland undrar jag dock om de på fullaste allvar har föreställningen om att ingen av oss någonsin ens funderat över de dilemman vi kommer ställas inför. Nu vill jag på intet sätt påstå att jag tänkt rätt, om det alls finns ett ”rätt”. Men tänkt har jag.

Ett av våra case rörde ett abortfall där det var underförstått att paret med flera döttrar önskade sig en son och ville göra fostervattens- eller moderkaksprov för att ta reda på barnets kön, de var också oroliga över en del könsbundna sjukdomar som fanns i släkten. Och frågan är inte: Hur ställer du dig till detta? Den är inte: Hur skulle du vilja göra? Istället är den: Hur gör du? Och vips var den etiska frågeställningen borta och landstingets riktlinjer och rekommendationer framme, sida vid sida med hälso- och sjukvårdslagen. Nu gillar jag ju de där riktlinjerna och lagarna, i hyfsat stor utsträckning i alla fall så det var ingen stor skada skedd. Men det skedde knappast heller någon revolution i läkarstudenternas etiska tänkande.

En intressant diskussion hamnade vi sedermera dock i, den om vetenskapliga försök och vilka som fick ingå i olika studier. Beslutskapabla personer icke-tillhörande någon svag grupp. Typ läkarstudenter. Psykiskt sjuka räknas som en svag grupp, ingen visste dock vad som händer om en person tillhör både en svag och stark grupp. Det vet inte jag heller.